GÅRDAGEN
Så här såg jag ut igår vid halv sju. Vi hade precis kommit fram till grönalund
för att, precis som alla andra, kolla på Hoffmaestro. Allt var frid och fröjd, jag var glad och
exalterad. Vi skulle ju kolla på hoffe och vi stod nästan längst fram.
Klockan började gå och fler och fler personer kom dit. Det började bli
rätt trångt men jag, min kompis Amanda och min ena syster Johanna var glada.
Hallå vi stod nästan längst fram ! Folk var fulla och de skulle knuffas och skrikas.
Vi började snacka med några som stod bredvid oss och dom var rätt schyssta.
Klockan tickade och svetten rann ner för mina panna, minsta lilla vindpust var ett
glädjande ögonblick!
Klockan blev 20.00, vi hade klarat det! vi hade stått och kämpat för våra platser
i 1,5 timme! Svettiga, trötta och ihop mosade. Men vad spelade det för roll att någon
klivit en på fötterna, vi stod nästan längst fram.
Sen gick allt så fort. Bandet kom upp på scenen och vi skrek av lycka!
Vi stod ju nästan längst fram. De började spela första låten, jag minns inte
ens vilken det var och folket runt omkring oss blev helt galna. En tjej som stod
bredvid oss fick panik. Hon stod och skrek rätt ut. Hennes kompis försökte få
kontakt med henne men lyckades inte riktigt. Tror att det smittade av sig på min
syster. Hon spärrade upp ögonen och skrek till mig att hon måste ut där ifrån.
Jag tar min ena hand och drar i min kompis och försöker knuffa min syster med den andra.
Vi kommer ingen vart, det står helt still. Amandas börjar glida åt andra hållet och vi båda kämpar
för att hålla kvar, men det går inte. Jag kan inte ens beskriva känslan när hennes hand
gled ur i min. Det liknade en scen ur titanic.
Första låten var inte spelt bra. Men ändå hoppade folk runt, de knuffades och det var varmt.
Sen blev allt svart. Jag vet inte vad som hände riktigt. Det sista jag såg var mina armar
ovanför mitt huvud och jag hörde min syster skrika av rädsla.
Allt gick så fort och samma sak händer om igen flera gånger medans
min syster försökte dra ut mig ur folk massan. Allt bara försvann och de enda
som hördes var min systers skrik efter hjälp.
"Hjälp mig! Hjälp mig någon min syster har svimmat. Hjälp mig!!"
Jag kan inte minnas mer än 3 personer som hjälpte oss ur
massan på 15.000 personer.
Kan ni förstå? 3 personer av 15.000 som försökte rädda
en liten tjej från att bli hjältrampad. För de klev på mig, jag har märken
över kroppen.
Till slut kom vi ut. Sista metrarna var jag vaken och jag kunde gå själv.
Tror att jag fick någon adrenalin kick eller bara någon extra energi
från ingenstans. Förj ag skrek och slog folk i magen för att få komma fram.
Jag skrek och slog och vissa bara skrattade mig rakt i ansiktet.. men jag krigade!
3dje låten spelades och vi hade lyckas ta oss ut ur folkmassan. Omtumlande men
vid liv. Min syster lämnade mig på en trappa.
Hon köpte cola till mig så jag skulle få i mig socker och vätska.
Samtidigt försökte hon få tag på min vän som fortfarande var
där inne någonstans framme vid scenen.
När vännen var funnen och vi alla tre var på plats
och hade så när på lugnat ner oss efter det som nyss hänt
känner jag hur jag ont jag har i höger
armen och till slut kan jag inte röra den. Vi tog snabbt kontakt med en anställd och blev lotsade
till sjukstugan. Där klämde och kände, lindade om armen och gav mig panodyl(?).
Nu sitter jag med armen lindad igen och har svårigheter att röra den.
Det gör mig inte så mycket, det var bara armen. Jag kunde lika gärna
blivit sparkad i skalle eller stampad i magen. Vem vet vad som kunnat hända?
Ingen hade väll ändå brytt sig. Ingen av de 15.000 pers som inte blev nekade inträde
på grönan verkade bry sig. Är det inte sorgligt att så många svenskar inte bryr
sig ett piss om sina medmänniskor?
det hela gör mig rädd.
Kommentarer
Postat av: Hardcore jävla snubbe
lulz första gången på konsert eller? noob
Postat av: Cornelia
Nej fy vad jobbigt! Jag hatar när det är galen trängsel på konserterna, det förstör verkligen allt. Tycker synd om dig!
Trackback
